att vara överviktig

Sommaren 2011. Ständig ryggvärk pga stora tunga otympliga jävla bröst, knän och fötter som inte pallade trapporna till tredje våningen. Känslan av att alltid vara uttittad och att folk skulle tänka: ja men ska du VERKLIGEN äta det där är inte du NOG fet? Att känna sig som en jävla strandad val på stranden. Att ständigt känna sig i vägen. Att inte kunna använda jeans. En ständig kamp om att gå ner, ner, ner i vikt. Och helt plötsligt är alla människor runt om kring en dietister och ALLA lyckades jämt att gå ner i vikt. Medan jag stod där på vågen som visade +1kg sen sist. Men alla sa det "inte behöver DUUUU gå ner? Du är ju så fin?" Inte tänkte dom på att vara överviktig tar enormt på kroppen hur fin jag än är. Att det minskar enormt chansen att kunna bli gravid. Att det tar på psyket? Jag ångrar inte en sekund att valde att ta steget till en operation för att få gå ner. Känslan av att äntligen lyckas. Jag tackar alla jag haft runt om kring mig på min resa, som har varit otroligt svår, jobbig, härlig, lyckad, kaos osv. Jag vill främst tacka min älskade Jesper som funnits här alltid. Och förstått mig, varit med mig och stöttat. Tack ♥ sen vill jag tacka mig själv. För fan vad bra jag är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0